Hej tänkte bara säga att min dag har varit ett helvete och ja de var allt! Jag ska fixa bild på frisyren vänta lite bara. Ni får en fin bild på detta istället, en gammal outfit med sjuka miner a la Jonna:
''

(det gick uppernbarligen åt helvete när jag inte kunde publisera inlägget)

Var på vintagemarket i skrapan förra helgen och då fyndade jag en massa kläder, bland annat den här fina Chanel inspererade jackan. Jag älskar nitarna som ger den lite rockigare looken, perfekt nu i vår som kofta och som jacka en sommarkväll. 
 
Igår så var det bla. ett besök hos frisören som stod på dag ordningen, jag gav henne fria händer till stor det och jag fick en ny hårfärg och blev med en lugg till på köpet. (Bilder kommer senare)
  Imorgon ska jag även besöka en av gymnasieskolorna jag vill gå på och se hur de arbetar.
Ne kära vänner nu kallar läxböckerna, vi hörs och ses med bilder från min helg senare.

Jag har det vackraste systerdöttrarna i världen.

Jag satt där på bänken i 13 minusgrader och granskade ner på mina sköra handleder. De ljusröda ärren lyser skarpt mot den annars kritvita huden, tankarna vandrar iväg tillbaka till den tiden då jag tvingats dölja hur förskräckligt jag mådde och hela min tillvaro var byggd av lögner. Pressen som jag då kände var alldeles för svår för mig att hantera, de enda som jag ville var att nå mitt mål med att kunna hjälpa andra. Men alla förväntningar och krav som ställdes från omvärlden blev för mycket för min försvagade psyke och tankarna tog över. Ni miste mig nästan där ett tag, men jag lyckades ta mig upp till ytan igen med motivationen att kunna rädda andra.
 
Runt om kring mig finns det människor som ser mig på ett sätt och förväntar sig att jag ska vara så, utan att verkligen känna mig. En del sätter poäng och ord på hur jag beter mig, pratar, sjunger, skrattar till och med på hur jag utför olika företeelser. Genom att läsa en text kan de se hur skicklig och begåvad jag är, de bestämmer min framtid, de sårar samt sätter stopp för drömmar. Vi krigar ständigt för vår plats i samhället, våra poäng, våra vänner så väl som vårt hem. Redan från födseln lär vi oss att kriga för att komma någonstans i livet.

Kanske ska jag vara glad för det som jag har?
Men om man vill ha mer så måste man kriga, ge svett blod och tårar tills någon högre upp knäpper en med fingret så man faller ner igen. Om man lyckas ta sig upp igen, kommer ärren synas efter kriget om betygen, framtiden och jobben.

Betygspressen är ett faktum som de flesta högstadie- och gymnasieelever känner. När jag började åttan och fick mina första betyg sa lärarna att betygen inte var jätte viktiga och att vi inte skulle känna någon press. Vi fick absolut inte jämföra oss med de andra, men nästan ingen följde regeln och ständigt ropas det betyg kors och tvärs överklassrummet när man får tillbaka sina prov. Individerna som inte får lika höga betyg som andra elever erfar ofta känslan av misslyckade. De sätter således mer press på sig själv för att nå ett bättre resultat och tappar ibland sin vardag på vägen.

Många slutar på sina aktiviteter för att ha mer tid att plugga och det sociala livet blir lidande. Att dagligen göra läxor, plugga inför prov, fundera över det kommande gymnasievalet samt fokusera på att få bra betyg gör att många elever känner sig pressade. At komma hem och veta att en tio meter hög med läxor ligger och väntar är tungt, därför skjuter många upp pluggandet. Betygspressen är något som man själv skapar, men något som de flesta känner. Den kan leda till stress, som i sin tur mynnar ut i sömnproblem, depression, humörsvängningar, rubbningar i immunförsvaret. Ju mer eleven är bort på grund av sjukdom desto mer får de att ta igen och stressen ökar ännu mer, det är som en ond cirkel. Men vad ska vi göra för att få bort betygspressen? Har inte skolledningen och lärarna ett ansvar? Ser de inte att många elever är stressade och mår dåligt?